For English click the flag

Blåögd i Luhya-land

 

Gunilla Fagerholm

Prolog

 (den 8 maj 2001)

“Mr. Lindstrom, please wait a moment.”

 Jag tittade mig omkring för att se vem det var som ropade. Vi hade en taxi väntande utanför hotellet för att åka till centrum för lite shopping, och den hade redan väntat en längre stund. Vid receptionsdisken såg jag att receptionisten gjorde ett tecken åt oss. Vi gick fram till honom för att höra vad han ville.

”Vänta ett ögonblick”, sa han. ”Ni fick ett telefonsamtal tidigare idag. Han som ringde lämnade ett meddelande.” Han räckte Bertil ett papper.

Jag vacklade till. Vad var detta? Jag hade för en liten stund sedan talat med min familj i Sverige, så jag visste att meddelandet inte var från dem. Ingen annan visste var vi var. Jag fick en känsla av förestående olycka – att jag höll på att falla ner i ett stort svart hål. Å herre gud, min puls rusade i höjden; jag började skaka och hyperventilera.

Med ena armen om mina skuldror höll Bertil upp pappret, så att vi båda samtidigt skulle kunna läsa det. När vi läst färdigt, stirrade vi på varandra. Det var Noah som ringt oss från Kakamega. Meddelandet i sig var inte viktigt, men hur i all världen visste han var vi var? Vi hade absolut inte berättat för honom att vi skulle bo på Boulevard. Vi hade i själva verket ljugit för honom och sagt att vi skulle åka norrut – upp mot Turkana - på semester, och sedan hade vi i smyg gett oss iväg till Nairobi i stället. För att lura folk hade vi dessutom inte bokat ett direktflyg till Sverige utan i stället ett via Italien och Spanien. Jag kände olust inombords. Det här kändes inte alls bra. Vi hade bestämt att ingen i Kenya skulle få veta att vi var på väg till Nairobi. Vi hade ju trots allt blivit hotade till livet, och nu hade man upptäckt var vi var; om Noah kunde räkna ut det så var det inte omöjligt att andra också kunde göra det.

Vi blev i själva verket så nervösa att vi genast tog en taxi till Svenska Ambassaden, där vi förklarade vad som hänt och att vi var mycket bekymrade. Den kvinnliga ambassadtjänstemannen erbjöd oss en säkerhetsvakt från Ambassaden för vår återstående dag i Kenya, men eftersom vi inte ville verka hysteriska avböjde vi erbjudandet. Vi fick rådet att vi, om vi kände oss det minsta oroliga på flygplatsen, skulle kontakta den säkerhetsvakt från Ambassaden som skulle tjänstgöra där ute då. För att vara säker på att vi skulle känna igen honom, kallade hon in honom på sitt rum.

Vi hade nu förlorat allt intresse för sightseeing och shopping och åkte direkt tillbaka till hotellet. Där höll vi oss i närheten av andra europeiska gäster. Kanske skulle de hjälpa oss om någonting hände. Vi hade båda två en konstig känsla av att vi iakttogs och förföljdes av människor som ville skada oss.

Tidigt på morgonen, redan vid soluppgången, tog vi en taxi till flygplatsen, där vi otåligt väntade på att timmarna skulle gå. Vi kände oss fortfarande obehagliga till mods, som om någon i sista minuten, skulle nå ifatt oss och hindra oss från att lämna landet. En irrationell känsla, men inte desto mindre mycket påtaglig.

I väntan på boarding-time vankade vi nervöst omkring i närheten av Immigration. Vi hade längtat i ett par år på att detta ögonblick skulle komma – ögonblicket när vi skulle lämna Kenya. Jag kände mig lite lugnare när jag såg säkerhetsmannen från den Svenska Ambassaden, som var där för att försäkra sig om att vi kom lyckligt iväg, men när jag tittade på tjänstemannen som tog hand om min kö försvann min lättnad. Han såg sträng ut; det var möjligt att han skulle stoppa oss. Vem vet, det kanske var förbjudet att lämna landet medan en domstolsprocess pågick.

”Bertil”, sa jag, ”kan vi inte byta till en annan kö? Tjänstemannen där framme verkar så sträng.”

”Nej, det kan vi absolut inte. Det skulle verkligen verka misstänkt. Vi måste stå kvar i de köer vi valt. Vi ses på andra sidan. Var inte rädd.”

Det tog så lång tid vid Immigration. Jag svettades och hade svårt att hålla mig lugn. Jag kände hur blodtrycket steg i höjden. Jag ville skrika ”Skynda på.”

Plötsligt var det min tur. Immigrationsmannen tittade på mig, medan han långsamt bläddrade igenom mitt pass. Han stirrade på mig igen, tills jag kände att jag inte skulle stå ut mycket längre.

Sedan sa han med allvarlig röst, ”Madam, Ni får inte stanna kvar längre i Kenya. Ert uppehållstillstånd går ut i morgon.”

”Ja, jag vet. Det är därför som jag åker idag”, svarade jag med ömklig röst.

”Ha en trevlig resa”, avslutade han och lämnade tillbaka passet till mig.

Jag vände mig om och såg att också Bertil nu passerat Immigration; och genom fönstret såg jag, hur den svenske säkerhetsmannen från ambassaden vinkade farväl åt oss.

”Gate nummer 12 är nu öppen för ombordstigning.” Vilka underbara ord.

Tårar rann nerför mina kinder. ”Herregud, vi lever!” sa jag. ”Vi klarade oss…” Jag hickade, skrattade och grät, allt på samma gång. Trots skrattet kände jag mig som en urvriden trasa. Jag kände mig som om jag med nöd och näppe lyckats undvika en ohygglig olycka. Vågor av adrenalin sköljde genom kroppen. Jag kände en enorm trötthet. Lemmar som vägde ton. Var nästan helt oförmögen att röra mig.

Bredvid mig i planet, som just lyft från Nairobis Jomo Kenyatta International Airport, satt min svettige och skäggige Bertil, också han med tårar i ögonen. Han lade armen om mig och gav mig en lugnande kram. Det var hans förtjänst att jag klarat mig igenom alla de tumultartade upplevelser vi haft.

”Nu ska vi ha champagne”, sa han. ”Sedan skålar vi för framtiden och firar att vi nu äntligen sitter på planet. ”

”Men Bertil, jag mår så…”

”Seså, låt oss inte tänka på de svåra tiderna. Nu är det framtiden som gäller. Och vem vet, kanske vi en dag också kommer ihåg det fina vi faktiskt varit med om.”

Jag såg nedanför oss den torra slätten med slumområdena i Nairobis utkanter och också national­parken. Vi var på väg bort från Kenya som varit vårt hem under fem år, och där vi räknat med att bo under resten av livet. Med oss på resan hade vi bara varsin resväska. Övriga ägodelar hade vi tvingats lämna kvar på Riverdale Gardens, vårt kenyanska hem.

Vi skålade, och sedan slumrade Bertil till en stund. Jag började tänka på våra hundar som var kvar i Kenya. Jag längtade så efter dem: Rufus, min leverbruna flat-coated retriever, som vi tagit med oss från Sverige när vi emigrerade 1996, hans lilla älsklingstik Merry och så deras son Musse, en ljuvlig svart liten rackarhund.

Jag tänkte också på det paradis vi lämnat: Riverdale Gardens med alla vackra blommor, buskar och träd, mängder av tropiska fåglar i allehanda färger och tusentals fjärilar och alla fruktträden. Det underbara vädret. Hur i all världen skulle jag klara ett liv utan allt detta?

Men, å andra sidan, så hade vi fått nog av att leva med tjuvar och våld omkring oss. Jag ville ha ett normalt liv igen. Inte längre behöva titta över axeln för att se om någon var alltför nära mig; om någon förföljde mig; om någon såg farlig ut. Jag ville kunna försvinna i mängden; inte längre framstå som annorlunda och därmed ett mål för andra.

Men… O herre gud, vad skulle vi ta oss till, när vi väl var tillbaka i Sverige? Vi hade ju lämnat in våra avskedsansökningar när vi åkte till Kenya fem år tidigare, och vi skulle naturligtvis inte få tillbaka våra jobb efter en sådan lång tid. Vi hade också sålt vårt hus, och jag skulle återigen tvingas leva med ständig värk på grund av Sveriges bistra klimat; det hade varit en av anledningarna till att vi lämnat Sverige. Inget arbete, ingenstans att bo, inga pengar, inga ägodelar…

När stewarden gett mig ett glas whisky, lutade jag mig tillbaka i flygplansfåtöljen. Mitt blodtryck var nu nästan normalt igen. Jag blundade och försökte koncentrera mig på ett positivt tänkande, men det var så svårt.

Bertil vaknade och sträckte på sig, och medan han kliade sig i skägget sa han: ”

"Varför i all världen trodde vi på byhövdingen, när han sa att hela byn skulle fira oss när vi flyttade dit?”

”Vi är antagligen de mest blåögda personerna i universum. Bertil, varför kan vi aldrig lära oss?” När jag tänkte på hövdingens ord, kände jag att mitt blodtryck steg igen.

”Ja, och om det inte varit för guldet, skulle vi aldrig ha hamnat i den här situationen.”

2. Guld på savannen

Vårt kenyanska äventyr började med en safari i Masai Mara i slutet av 1995, när jag hittade en sten som innehöll guld på savannen. När jag visade den för lägerkocken Herman, berättade han för oss om sin hemstad Kakamega och om guldrushen där. En vecka senare hittade vi en beskrivning av Kakamegas guldrush i en Kenya-atlas. Bertil, som ägnat sig mycket åt guldvaskning, åkte tillbaka till Kenya några månader senare för att tillsammans med Herman och camp-ägaren planera framtida guldvaskarresor. Därefter, i maj 1996, gjorde Bertil och jag en resa till Kakamega-distriktet och hittade byar som levde på guldvaskning. Vi hade en underbar tid där vi vaskade guld i floderna tillsammans med byinvånare. Allt var så vackert och människorna så gästvänliga. Och så en morgon, tittade jag ut över den gröna dalen från vårt hotell i Chavakali och sa: ”Du vet hur vi har pratat om att lämna Sverige och vårt tråkiga liv och flytta till ett bättre klimat. Det är här jag vill bo.”

Och Bertil svarade, utan den minsta tvekan: ”Då gör vi väl det.”

Vi kom tillbaka till Kenya i augusti samma år och skumpade omkring på nästan obefintliga vägar för att leta efter en tomt. Det kändes som hundratals kilometer, och vi fick blåmärken överallt av hålen i vägbanorna. Vi fick sällan mat och sömn var knappast att tänka på.

Men så hittade vi plötsligt vår gröna dal. Fridfull och vacker och, som extra bonus, dessutom nära regnskogen. Här och var små lerhyddor insprängda bland åkerlapparna. En liten bäck i dalens botten och ett litet område med kvarvarande regnskog på åsen mittemot. Glada skratt från dem som arbetade på fälten. Det kändes rätt från första ögonblicket.

Vid köpeceremonin satt vi i fem timmar i gassande sol på varsin stol tillsammans med halva byn, alla byäldste, den lokala administrationen och hövdingen själv – samt förstås säljaren, i lila kaftan med stort kors om halsen. Han såg ut som en sann profet. Alla presenter och pengar vi lämnade över, alla böner på luhya-språket, alla lantmätare och alla översättningar. Därefter inne i sta’n alla köpehandlingar, vittnen som satte tumavtryck, alla stämplar och en mängd andra tråkiga detaljer. När allt detta var klart, var marken äntligen vår, tjugotusen kvadratmeter med gammal före detta majsåker och gamla lerhyddor. Vilken lycka jag kände då!

Åter i Sverige, sålde vi radhuset och betalade av våra lån. Vi lyckades på så sätt skrapa ihop några hundratusen kronor i kontanter. I början av december 1996 var det sedan äntligen dags att emigrera och, efter att ha fått våra vuxna söners och våra föräldrars välsignelse, gav vi oss av för att starta ett nytt och förhoppningsvis bättre liv. Fulla av optimism, kom vi fortfarande ihåg vår trevlige byhövdings avskedsord: ”Hela byn kommer att sjunga och dansa den dag ni kommer tillbaka!”

3. Jomo Kenyatta International Airport

(den 7 december 1996)

Med ett knirkande och gnisslande ljud satte bagagebandet plötsligt igång. Allas våra blickar gick automatiskt upp mot monitorn nära taket. Ja, det var vårt bagage som kom. Min mage knöt sig. Hur hade det gått? Var fanns han? Hur mådde han?

Jag spanade mot bandet. Jag var totalt ointresserad av våra väskor och övriga pinaler. Mina ögon sökte frenetiskt efter ett enda kolli. Plötsligt hördes liksom ett sus genom skaran av medpassagerare, och en våg av människor rörde sig mot bandet och mitt kolli. Ett par män trängde sig fram, lyfte det av bandet och bar det mot mig, följda av ett stort antal människor. Jag sjönk ner på stengolvet framför den gråa boxen och, med en ring av nyfikna runt mig, öppnade jag försiktigt boxdörren.

Där inne satt han, fortfarande halvdrogad av de lugnande tabletter han fått inför flygresan. Vår vackra unghund Rufus. Han vacklade ut ur boxen rakt in i min famn, gav mig en hastig puss på örat och gäspade stort. Åskådarna undrade oroligt hur han mådde. De hade ju varit med på Arlanda och hört vår palaver med flygplansbesättningen angående huruvida Rufus skulle transporteras i ett uppvärmt lastutrymme på planet eller inte. De hade också hört mina hot att inte följa med planet, om vi inte fick ett säkert löfte om detta. Det verkade som om alla dessa okända människor var lika lyckliga som vi över att allt gått bra.

När Bertil samlat ihop alla våra kollin och byggt ett högt torn av dem på bagagevagnen, gick vi tillsammans mot tullen. Jag ledde Rufus i kopplet. I den andra handen hade jag ett kuvert fullt med olika officiella och stämplade dokument. Vi valde den rödmarkerade tullutgången och hoppades att vi inte skulle få några problem.

De två tullarna stod och pratade med varandra, med ryggen mot oss. Jag harklade mig flera gånger för att fånga deras uppmärksamhet. Först efter ytterligare harklingar och en lång väntan, vände sig den ene tullaren mot oss och frågade irriterat vad vi ville.

"Vi har en hund med oss - och veterinärintyg som vi ska visa", sa jag.

"Gå igenom”, blev det snäsiga svaret.

"Vart ska vi gå?" undrade Bertil.

"Dit", svarade tullaren och pekade mot entréhallen. "Seså, ge er iväg."

Vi slank förvånat ut genom tullen till friheten utanför. Vad i hela friden var det som hänt?

Som vi hade kämpat med tullhandlingarna inför Rufus ankomst till Kenya! Det var ju så viktigt att få rätt papper ifyllda. Ett par dagar före avresan, upptäckte vi till vår bestörtning att hundpappren av misstag packats i vår fartygscontainer. De var omöjliga att nå. Att snabbt, via fax, få fram kopior av dem hade varit en verklig bedrift. Efter allt det jobbet var ingen på flygplatsen i Nairobi ens intresserad av att se dem.

Väl ute på trottoaren försökte vi rasta Rufus vid några prunkande rabatter. Inte en chans - stora nystan av rostig taggtråd, gömda bland blommorna, hindrade alla Rufus försök att sniffa runt och lätta på trycket. Förbipasserande ryggade förskräckt tillbaka, när de såg det bruna monstret i kopplet.

Trots att det fortfarande var tidigt på morgonen och lite kyligt, var luften fylld av tempelträdens utsökta doft liksom doften från övriga blommor runt flygplatsbyggnaderna. Vilken skillnad mot det svenska vädret; vi hade lämnat Sverige under en snöstorm med gator helt snötäckta. Nu, bara några timmar senare, var vi här i de vackra tropikerna, i ett underbart klimat. Människorna runt oss såg vänliga ut; fastän också lite nyfikna när de såg vår stora hög av bagage. Kvinnorna var så vackra, många av dem klädda i fantastiska afrikanska kläder, där de promenerade med majestätisk hållning. Och människorna skrattade och skojade; även detta så olikt Sverige.

I en taxi, packad till bristningsgränsen, åkte vi till det enda hotell i Nairobi som tog emot hundar. Allt vårt bagage bars in i rummet, medan jag rastade Rufus i hotellträdgården. Där fick rastningen ett snabbt slut, när han fick ett getingstick mitt på nosen. Vår stackars hund hatade säkert redan sitt nya hemland. En generad portier berättade därefter för oss att den nye hotellägaren dagen innan bestämt att hundar inte längre skulle tillåtas. Snopna var vi tvungna att lämna det nyockuperade rummet. Nu hade vi inte någonstans att bo.

Tillsammans med en vänlig taxichaufför, letade vi sedan förgäves i timmar efter ett hotell som accepterade hundar. Det var totalt omöjligt att hitta ett sådant. Till slut körde han oss ut till det villaområde utanför Nairobi, där vi vid ett tidigare besök hälsat på en svensk bekant. Först efter långt letande bland hundratals fastigheter, kände vi igen hennes hus och kunde ringa på klockan i muren. Vilken lättnad när hennes husflicka kom ihåg oss och föreslog att vi skulle komma in och bo där i huset tillsammans med Rufus. Enligt husflickan skulle vår väninna, som skulle vara i Masai Mara ytterligare en vecka, bli glad över att se oss.

Den första långa tiden i Nairobi ägnade vi åt att handla saker som vi skulle ta med till Kakamega. Vi flängde som skållade råttor mellan villaområdet och affärerna i Nairobis centrum, fullastade med nyinköpt och nödvändig utrustning. Vi hade faktiskt ingen aning om vad som gick att köpa uppåt landet och inte heller hur långt det var till affärer.

Vi lärde oss snart att hitta utan karta i Nairobi, men ibland hamnade vi av misstag i slumområdena. Det vi såg där var fruktansvärt. Svältande människor, döende människor, deformerade kroppar, handikappade barn, gatubarn som var berusade efter att ha sniffat lim eller lösningsmedel. Det var mer än jag kunde stå ut med. Jag gick omkring med tårar i ögonen. En fruktansvärd stank utsöndrades från sophögarna, där människor letade efter matrester. Allt var så oerhört omänskligt. En skärande kontrast till den värld av välnärda och välklädda afrikaner vi sett vid flygplatsen.

Julafton tillbringade vi hos en annan svensk väninna, som bjöd på ett sagolikt svenskt julbord i sitt vackra hus.

Några dagar senare, strax före nyår, lastade vi vår nyinköpta gröna Land Rover proppfull med konserver, verktyg, porslin, spis, bestick, kylskåp, gasbehållare och elverk, och med Rufus i baksätet startade vi vår resa norrut till vårt nya hem i västra Kenya.

4. En ny framtid hägrar

Uppresan var spännande men lång. Vi tuffade fram i vår bil, medan vi ivrigt betraktade landskapet som makligt gled förbi. Det gick inte att få upp vår tungt lastade Land Rover i några högre hastigheter, så vi hade, med andra ord, gott om tid att se oss omkring och njuta av vyerna. Visserligen hade vi åkt samma väg vid tidigare Kenya-besök men aldrig i samma snigelfart.

Kenya hade för mig tidigare alltid framträtt på näthinnorna som ett platt land med rödaktig jord. Akacior utspridda över slätterna. Här och var grupperingar med runda lerhyddor med grästak. Strövande giraffer och zebror, ett och annat lejon. Massor av gamar, både i luften och ätande as på slätten. Och så är det bland annat i Masai Mara, men uppe i Western Highlands i Kenya ser det helt annorlunda ut.

Medan bilen klättrade uppför västra sidan av Rift Valley, tänkte jag på berättelserna om hur de tuffa immigranterna i början av förra seklet forcerade dessa, på den tiden väglösa, branta bergssidor - på många håll 2 000-3 000 meter höga. Under stora vedermödor, lyckades de driva sina oxspann, fullastade med bohag, uppför bergen för att kolonisera området väster om Rift Valley. Ett område så mycket bördigare än det slättlandskap de lämnat bakom sig. Ett mycket kuperat och grönt landskap, där vattendrag ringlade sig fram i dalsänkorna och genom de då stora skogarna. Idag är stora delar av detta skogsområde förvandlade till enorma teplantager. 

Med Kisumu - huvudstaden i Nyanza-provinsen - i ryggen, klättrade vi sakta norrut upp på högplatån, som ligger på 1 600-1 800 meters höjd. Trafiken på vägen var intensiv. Vägen var asfaltbelagd men hade mängder med stora hål i sig. I backarna hade man på många ställen byggt vägbulor för att minska farten, men trots detta var dödsolyckorna mycket vanliga.

Efter ett par mil korsade vi Ekvatorn - markerad med en skylt - och hamnade i den mest tättbefolkade delen av Kenya. Marknadsplatserna låg nära varandra bredvid vägen. Kommersen var livlig. Överallt myllrade det av vandrande människor, boskap, cyklar och bilar. Människorna var klädda på alla möjliga - och omöjliga - sätt. En del kvinnor såg ut som om de skulle gå på bal i sina sidenklänningar. Skorna bar de på huvudet för att undvika att smutsa ner dem. Vissa män hade bara en tygtrasa runt underlivet, medan andra såg mycket prydliga ut i kostym, vit skjorta och slips.

Framme i Chavakali såg vi den utsikt som fått oss att välja denna trakt för vårt nya liv. Ett böljande grönt landskap. Åsar och dalar, genombrutna av vattendrag. Utmed vägarna runda lerhyddor med grästak samt ett och annat hus med plåttak. Hyddorna låg i banandungar, bland blommande buskar, teplantor och sockerrör. Det var så vackert och såg så inbjudande ut.

Från en sekund till nästa blev det kolmörkt. Mörkret faller alltid snabbt så här nära Ekvatorn. Vi förstod att vi omöjligt kunde hitta fram till vår tomt på egen hand. Den låg någonstans där ute, till höger mot regnskogen - men var? Efter långa diskussioner, beslutade vi att försöka leta oss fram till vår vän Timothys hus.

Timothy var den man som, i augusti, dagarna i ända kört oss runt i distriktet på jakt efter en bra tomt. Han var kusin och nära vän till parlamentsledamoten för vår nya hemby. Vi visste på ett ungefär var han bodde och frågade folk efter vägen. Eftersom Timothy var välkänd i bygden fick vi också så småningom riktiga väganvisningar och lyckades hitta fram utan missöden.

Den gästfrihet vi visades av honom och hans familj, trots att vi var oannonserade gäster, var otrolig. Vi fick snabbt ett rum i Timothys mammas hus. Det var ett riktigt tegelhus, byggt under guldrushen på 1930-talet och införskaffat av Timothys far, som på den tiden var en mycket aktad och omtyckt hövding.

Dagen därpå åkte vi tillsammans med Timothy till vår tomt i byn Wuasiva. Några hundra meter in på den lilla byvägen blev det stopp. Framför oss låg en ravin med stora vassa klippblock. Det fanns knappt plats för hjulen, och hela ravinen sluttade ner mot en teplantage. Försökte vi åka vidare, kunde Land Rovern tippa ner bland tebuskarna. Bertil spottade i nävarna. Vi skulle fram. Centimeter för centimeter forcerade han stenarna, och efter några skräckfyllda minuter stod vi på bortre sidan med liv och bil i behåll.

”Men vi körde ju här i augusti och då i en vanlig personbil. Hur kan vägen se ut så här redan?” frågade jag Timothy.

”Det har varit regntid”, svarade han, ”och vägen har rasat ännu mer.”

”En sak är säker”, sa Bertil, ”Jag har ingen större lust att åka förbi det här stället varje gång vi ska handla. Vi måste antagligen göra något åt vägen. Vi får prata med byinvånarna längs den och se om vi kan hjälpas åt att laga den!”

Djungeltelegrafen hade tydligen redan gått, för på vår tomt möttes vi av byhövdingen med ett stort följe av vicehövdingar, byäldste med flera. Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle bo i den nedre av de två lerhyddorna på tomten, så bilen parkerades där och männen hjälpte oss att lasta ur den.

Innan Bertil och jag kunde flytta in i vår hydda, behövde vi en toalett och en dusch, ett staket och ett par vakter – ”askaris”. Eftersom tomten inte var inhägnad, var Timothy bekymrad över vår säkerhet. Han ville därför att vi skulle hyra en villa i Kakamega till att börja med. Vår egen hövding motsatte sig detta och upprepade gång på gång: ”Your safety is my concern!” (”Er säkerhet är mitt ansvar!”) Eftersom vi förstod att det kunde bli svårt att ha Rufus springande lös utan ett staket, bestämde vi oss trots det för att följa med Timothy in till Kakamega för att titta på hus. Efter flera timmars letande, insåg till och med Timothy att vi inte skulle hitta ett bra hus. Alla hus hyrdes enbart ut på halvårs- eller helårsbasis, och det var vi naturligtvis inte intresserade av. Värmen var påfrestande och Rufus blev allt mer orolig - hungrig, varm och törstig som han var.

Då kom Bertil plötsligt ihåg en litet hotell, som vi ätit lunch på under ett av våra tidigare besök i Kakamega. Vi åkte dit och lyckligtvis visade det sig att de både hade ett ledigt rum till oss och accepterade att vi hade vår hund med oss. Problemet var löst. Där kunde vi bo några dagar, tills jobbarna fått upp staket på tomten.

Nyårsafton firade vi med en god kenyansk middag och champagne på hotellets gräsmatta. Över oss tindrade biljontals stjärnor i den kolsvarta natten. Vi var fulla av förtröstan och planer inför vårt nya spännande liv, som skulle ta sin början följande dag.

5. Utmaningar

Jag var för trött för att kunna somna. Mängder av nya intryck och starkt solsken hade fullständigt mattat ut mig. Nu kunde kroppen inte slappna av, men det gjorde ingenting, för jag var så lycklig. Allt gick framåt på vår tomt, och vi skulle i morgon äntligen flytta in i vår lilla lerhydda. Det var en sådan utmaning att lyckas med detta äventyr.

Mina tankar vandrade till mitt tidigare liv; vad jag gjort innan jag träffade Bertil. Plötsligt kom jag på att vårt afrikanska äventyr faktiskt inte var den första utmaning jag hoppat på i mitt liv. Alldeles själv, hade jag faktiskt en gång tidigare bytt ut en säker tillvaro mot en mycket osäker.

Jag hade under många år arbetat inom den svenska resebyråvärlden och hade till slut uppnått en ganska hög ställning med en bra lön. Mitt arbete var prestigefyllt och öppnade dörrar för mig. Jag reste en hel del till olika länder och bodde alltid på de bästa hotellen. Alla verkade tycka att jag var en betydelsefull person. Mitt liv var verkligen bekvämt; jag köpte skor på Filippinerna, kläder i Hong Kong och besökte min skräddare i Bangkok. Jag drack Singapore Slings på Raffles i Singapore; jag besökte Alice Springs i Australien – en plats jag velat se i hela mitt liv; jag åkte till Borneo och bodde i ett långhus hos huvudjägarna…

Under mina semestrar var jag en helt annan person. Jag gick barfota på vårt sommarställe, fiskade, strövade i skogarna på jakt efter svamp…

En dag började jag tänka på framtiden. Skulle det alltid vara så här? Skulle det aldrig finnas något nytt i mitt arbete? Skulle jag göra samma tråkiga arbete år efter år? Räckte det verkligen att anses som en viktig person?

Nej, det var inte tillräckligt. Jag bestämde mig för att hoppa av karriärstegen. Jag behövde en riktig utmaning.

Jag hade börjat använda datorer i mitt arbete – fast på ett mycket enkelt sätt. Jag förstod mig i själva verket inte på dem men såg att det fanns en potential hos dem. Jag köpte en dator – 640 kb RAM – och satte igång med att lära mig de mest fundamentala dataprogrammen. Jag upptäckte dock snart att de inte kunde göra allt jag ville ha gjort; jag behövde lära mig programmera.

Jag sade upp mig från mitt arbete, och den underbara månatliga lönen var historia. Genom trial-and-error-metoden och en massa datakurser, lyckades jag plötsligt få datorn att lyda mina instruktioner. Jag programmerade. Mitt lilla företag fick ett par betydande uppdrag på ett stort företag, och jag lyckades överleva på de pengar som kom in.

Livet var återigen fantastiskt. Det var en sådan underbar känsla att behöva anstränga mig igen. Det spelade ingen roll att jag inte längre hade råd att resa utomlands eller att jag måste vara utan allt det jag under så lång tid haft tillgång till. Jag kände mig levande.

Ett par år senare köpte jag en ny dator. Den fungerade inte så bra, så företaget skickade en man från deras tekniska supportteam för att hjälpa mig. Vi började prata, och det tog inte lång stund förrän vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt. Båda älskade Australien, båda hade varit på Borneo…

Denne själsfrände blev så småningom min man, Bertil. Han flyttade in i mitt hus, och ett par år senare gifte vi oss på svenska ambassaden i Bangkok. Christian och David, mina söner från mitt tidigare äktenskap, var våra bröllopsvittnen och följde med oss på vår bröllopsresa i Asien.

Nu började ett riktigt tufft liv med arbete dygnet runt. Bertil arbetade heltid på en nyhetsbyrå, och nattetid hjälpte han mig med mitt dataföretag. Det var roligt att jobba i team. När vi någon gång kunde ta ledigt, åkte vi till norra Sverige och Norge för att vaska guld – en hobby jag blivit mycket förtjust i.

Vårt stora problem var att vi inte kunde balansera arbetstid och fritid. Arbetet tog mer och mer av vår tid. Eftersom jag dessutom led svårt av fibromyalgi, som förvärrades av det svenska klimatet, började jag bli deprimerad. Skulle jag alltid ha denna värk? Det var för mycket arbete. För lite frihet. För lite tid att njuta av livet. Att läsa tidningarna var avskyvärt. Överallt på jorden led människor. Vi ville hjälpa dem men ansågs för gamla. Hur skulle vi kunna ändra vårt levnadssätt? Få ut mer av livet.

En dag fick vi en underbar gåva: en treveckors resa för två till Kenya. Och den blev i själva verket starten på denna vår nya utmaning…

6. Vårt afrikanska hem

Medan vi bar in våra väskor i vår "banda" (lerhydda) kunde vi inte låta bli att snegla på varandra. Jag var säker på att Bertil - precis som jag - undrade vad vi gett oss in på. Skulle vi gå iland med detta enorma äventyr? Skillnaden mellan detta och vårt radhus i Täby var ofattbar.

Vårt nya lilla hem var både litet och mycket afrikanskt. En traditionell rund banda, trettio år gammal, med ett brunt grästak som hamnat lite på sniskan. Hyddan var bara drygt fem meter i diameter. I den skulle vi samsas om utrymmet - två vuxna och en hund; men det skulle väl gå. Övriga bybor bodde ju i liknande hyddor, och de familjerna hade oftast många fler medlemmar.

En del av tomten var nu inhägnad. Dessutom hade vi låtit resa en enkel träbyggnad ett par meter från hyddan. I den rymdes dusch och toalett. Duschen bestod av en 70-liters svart plasttunna på taket, med kran och duschslang. Den gav oss lagom varmt vatten, förutsatt att vi bett någon i personalen fylla tunnan. Givetvis måste vi också ha solsken, annars blev duschvattnet alltför uppfriskande. Toaletten var en ”pit-hole”, ett djupt hål i marken, och till den hade vi skaffat en riktig toalettsits för att känna oss lite mer civiliserade.

Efter vår första natt i hyddan kallade vi på hantverkaren för brådskande assistans. Han fick snabbt sätta upp bastmattor för att hindra insyn genom de stora springorna i väggarna.

Timothy lånade oss ett lågt bord och ett par kontorsstolar att ställa utomhus. Eftersom det lilla papayaträdet i närheten inte gav någon skugga, måste vi dagtid flytta den lilla sittgruppen runt hyddan, allteftersom skuggan flyttade sig.

Problemet med vakter var avklarat. Byhövdingen och Timothy - som inte verkade vara de bästa vänner - hade till slut kompromissat och valt en vakt var. Timothy, som var kusin till vår parlamentsledamot, valde chefsvakten, Jim. Denne hade tidigare jobbat som livvakt just åt parlamentsledamoten och var en skräckinjagande figur, men eftersom han säkert kunde sitt jobb fick vi väl stå ut med det. Vår byhövding valde Nick, en av sina kusiner, som vakt nummer två. Ett litet enkelt skjul byggdes åt vakterna, och hövdingen hjälpte oss att handla allt vad de behövde för sitt hushåll.

Förutom våra båda vakter anställde vi också Johannes som trädgårdspojke. Själva skulle vi kanske inte ha valt honom, eftersom han inte talade ett ord engelska. Anledningen till att vi ändå gjorde det, var att vi en av våra första dagar i byn fick ett officiellt brev från hövdingens kontor. I brevet berättade hövdingen att Johannes var mycket fattig, att hans fru just hade dött och att han inte hade råd att lösa ut hennes kropp från bårhuset. Hövdingen bad oss låna Johannes pengar för detta och att låta honom betala av sin skuld till oss genom arbete. Vi tyckte synd om honom och gav honom ett lån och ett temporärt jobb. Varje lönedag drog vi av en liten del av lånet. På det sättet fick han kvar lite pengar, som han kunde använda till mat åt sin lilla dotter.

I övrigt vimlade det av dagsanställda på tomten. Det pågick staketbyggen, grävning av kompostgrop, förberedelser av grönsaksodlingar och mycket annat. Överallt var det full fart, och köerna vid dagens slut för att hämta ut dagslönen var långa.

Eftersom vårt bohag i fartygscontainern inte skulle komma fram än på länge, var vi tvungna att göra ett otal inköpsresor till närbelägna Kakamega. Vi hade visserligen handlat mycket i Nairobi, men inte haft en tanke på att köpa så nödvändiga saker som fotogenlyktor, madrasser, filtar och liknande. Nästan varje morgon satte vi av in mot sta’n, försedda med långa kom-ihåg-listor; och nästan alltid kom vi tillbaka utan att ha kunnat pricka av alla punkterna på listan. Allt tog en sådan enorm tid.

En sådan enkel sak som att öppna ett bankkonto tog flera dagar. Det var inte bara att gå in på banken och be om ett konto. Nej, först man måste skaffa rekommendationer från andra bankkunder. Sedan skulle ärendet dras i bankens styrelse och först därefter, om man hade tur, kunde man få ett konto - som ett stort privilegium.

Utan Timothys hjälp skulle vi haft svårt att klara allt det nya. Han ställde nästan dagligen upp, visade oss runt, introducerade oss för människor och förklarade kenyanska seder för oss.

7. Mitt tidigare liv

Jag tittade upp från boken jag läste. Jag såg att Bertil höll på att prata med ett par arbetare längre upp på tomten. Han såg så levande och lycklig ut, inte alls som den trötte och utarbetade make han varit under vårt sista år i Sverige. Han verkade inte sakna sina datorer; han talade inte alls längre om dem. Hans tankar var fullt fokuserade på att hitta tekniska lösningar för en förbättring av vår tillvaro. Han hade till och med börjat kommentera fåglar och blommor; hade börjat lägga märke till naturen och dess under. Han var verkligen lycklig. Han hade uppenbarligen inte gått med på att flytta till Kenya enbart för att göra mig lycklig; också han hade tydligen fullt och helt velat ha en förändring i vårt sätt att leva.

Jag var så glad att båda mina söner hade gett oss sin välsignelse, innan vi lämnade Sverige. De var båda mycket fästa vid Bertil. Eftersom han var en så trygg och pålitlig person, var de övertygade om att han skulle ta väl hand om mig, och jag om honom.

Det var kanske inte så konstigt att David gett oss sin välsignelse, eftersom han hade samma längtan efter äventyr som jag. Ett par år tidigare hade han faktiskt gjort ett uppehåll i sina arkitektstudier för att ge sig ut och resa i Indien och Sydostasien. Han hade tillbringat rätt mycket tid där på två olika resor med vänner. David hade mött och arbetat hos Mother Teresa i Calcutta. Han hade också gett sig upp i den indiska delen av Himalaya på motorcykel. Han var en sann äventyrare i hjärtat. Jag smålog, när jag tänkte på hur mycket han liknade sin pappa till utseendet. Det mesta av sin karaktär hade han emellertid ärvt från mig. Han var verkligen en blandning av oss båda.

Också Christian, min äldste son, hade gett oss sin välsignelse. Han levde ett helt annorlunda liv. Han var nu civilingenjör med datavetenskap som specialitet. Direkt från gymnasiet gick han in i ett allvarligt förhållande och flyttade ihop med sin flickvän. Båda två studerade flitigt, och så snart de avslutat sin utbildning fick de båda bra jobb. De hade än så länge inte sett mycket av världen utanför Sverige, men jag hoppades att de snart skulle hälsa på oss.

Ulrika, min söta lilla babyflicka, dog i plötslig spädbarnsdöd när hon var en månad gammal. Om hon hade levat, skulle hon nu varit ett år äldre än David. Att förlora henne var fruktansvärt. Jag var helt utom mig; hade det inte varit för Christian, som då var tre år och behövde mig, skulle jag inte ha funnits här nu.

Jag träffade mina barns far och min förste man, när jag studerade språk vid Stockholms Universitet. Han höll då på att slutföra sina studier på Handelshögskolan. Jag hade just kommit tillbaka från Spanien, där jag tillbringat en stor del av de senaste åren. Jag bodde med min familj till den dag vi gifte oss; att flytta ihop var vid den tiden helt otänkbart. Uppvaktning, förlovning och giftermål följde alla den tidens så viktiga etikettsregler.

Omedelbart efter mitt bröllop, flyttade mina föräldrar till Sri Lanka, där min far ledde ett

FN-projekt. Medan de var utomlands fick vi bo i deras stora lägenhet; den var enorm - 275 kvadratmeter – och låg i ett av de finaste områdena i Stockholm. Jag hade således, som nygift, ingen att fråga om råd. Jag visste inte ens hur man kokade ris; inte hur man polerade parkettgolv; jag visste faktiskt ingenting alls om hur man sköter ett hushåll. Jag hade aldrig bott ensam och hade levt skyddad från verkligheten av mina kärleksfulla föräldrar.

Det var otroligt hur annorlunda mitt första äktenskap var mot det liv jag nu levde med Bertil. Middagar, cocktail parties, danser, bridgekvällar. Frackklänningar, smokingklänningar, alltid högklackade skor och målade naglar, vackra hårarrangemang. Jag hade två sömmerskor som sydde klänningar åt mig av alla de underbara tyger mina föräldrar skickade mig från Sri Lanka och Indien.

Det var ett fantastiskt liv, åtminstone till en början. Så småningom började det emellertid blekna och kännas ytligt. Naturligtvis förändrades tillvaron något när barnen kom. Min man var centrum i familjen och det fanns inget som helst lagarbete oss emellan. På det sättet var mitt äktenskap mycket gammaldags.

Efter tolv år tog vårt äktenskap slut, och mina söner och jag flyttade till ett radhus som start på ett nytt liv. Det var tufft. För att kunna överleva ekonomiskt hade jag två arbeten: ett heltidsarbete dagtid och ett deltidsarbete nattetid när barnen sov. Jag älskade mina barn och ville att de skulle ha allt deras vänner hade. Jag försökte också kompensera dem för deras frånvarande pappa. Han var alltför upptagen med sitt nya liv för att kunna bry sig om sina söner och hade ingen kontakt med dem.

Tretton år förflöt i en ständig kamp för tillvaron. Jag kände mig ensam och det var tufft att ensam uppfostra två tonåringar. Jag hade ingen att prata tonårsproblem med. Hade ingen egen tid att koppla av på. Mina föräldrar, som då var tillbaka i Sverige, hjälpte mig så gott de kunde, men de började bli gamla och hade inte tålamod med tonåringar.

Och sedan träffade jag plötsligt Bertil och den ensamhet jag känt var över.

8. Mellanspel i Nairobi

Det kändes jobbigt när vi, efter två veckor i vår by, måste tillbaka till Nairobi för att fixa våra uppehållstillstånd. Det var tyvärr ofrånkomligt, så vi packade lite kläder och Rufus i bilen, hämtade upp ett kenyanskt par vi lovat skjutsa ner till huvudstaden och gav oss sedan iväg.

En stund efter att vi lämnat Kisumu och Victoriasjön bakom oss och var på väg mot Kericho stannade plötsligt bilmotorn mitt ute på landsbygden. Där stod vi i hettan utan en chans till skugga, och timmarna gick. Tack och lov hade vi med oss en kenyansk man i bilen. Han åkte som en skottspole med minibuss åt olika håll under eftermiddagen för att leta bilmekaniker och reservdelar.

Det blev varmare och varmare ju längre fram på dagen det led. Det var farligt att Rufus inte ville dricka i den extrema hettan. Jag blev så lycklig när han, efter åtskilliga timmar, slutligen accepterade lite färsk ananas som vi tagit med som färdkost.

Alldeles innan mörkret föll, lyckades en bymekaniker göra en tillfällig reparation så att vi kunde fortsätta vår resa, om än med mycket svag motor. Det hade varit farligt att stanna där ute i mörkret. Bilen gick dåligt och lyset fungerade nästan inte alls. Det var kusligt att i snigelfart, med dålig sikt i regnvädret, åka uppför kullarna till Kericho. Periodvis fick vi lysa framåt med en ficklampa, för att Bertil skulle kunna se vägen. Trakterna var ökända för vägpirater, och med vår långsamma takt skulle det ha varit enkelt att klättra ombord på vår Land Rover.

I Kericho tog vi in på hotell över natten, och dagen därpå lyckades vi ta oss hela vägen ner till Nairobi.

Efter den besvärliga nerresan tillbringade vi ungefär tre veckor med att ordna våra papper i den stora staden. Ett par av våra bekanta hade lovat att fixa våra uppehållstillstånd åt oss innan vår ankomst till Kenya men hade fyllt i fel papper. Till vår stora förskräckelse hade vi alltså, först efter ankomsten till landet, upptäckt att vi inte hade tillstånden klara. Största delen av vår första vecka i Nairobi gick åt till att vänta på människor, som inte var på plats vid angiven tidpunkt, på olika våningar i Nyayo House - huset där bland mycket annat uppehållstillstånd utfärdades.

Det verkade hopplöst att fixa tillstånden, så vi beslöt till slut att ta kontakt med vår parlamentsledamot och be om hans hjälp. Det var lättare sagt än gjort. Denne man arbetade också på presidentens kontor, vilket betydde att närhelst President Moi var i Nairobi, måste vår parlamentsledamot finnas vid presidentens sida och då var han omöjlig att nå.

Efter en massa väntan utanför parlamentet lyckades vi till slut få kontakt med honom. Han skickade oss fram och tillbaka till olika instanser och ministerier för att lösa frågan. Det var ett evigt springande hit och dit. Den hopplöst korrupta administrationen gjorde verkligen inte ärendet lättare för oss och de många varningsord vi fick av de bofasta européer vi mötte gjorde att vi hade fjärilar i magen inför det vi gett oss in på.

Till slut blev våra papper i alla fall godkända - på Bertils 50-årsdag. Då var vi så trötta att vi inte ens orkade fira födelsedagen ordentligt. Det enda som rörde sig i våra huvuden var tanken på att snart få åka tillbaka hem till vår by.

Vi vinkade farväl åt de vänner vi bott hos och körde igenom Nairobis centrum för att komma ut ur sta’n på en av de stora genomfartslederna. Med oss i bilen var Betty, vår blivande husflicka, som några vänner till oss rekommenderat.

Bertil bad mig suckande att hjälpa honom läsa kartan och sa sedan: ”Jag har nog med att försöka klara de här livsfarliga rondellerna.”

Jag ägnade en stund åt kartläsande och diverse smått hysteriska utrop, när andra bilar nästan körde på oss men så, efter en stund, var vi äntligen ute ur Nairobi och lämnade stanken från avfallshögarna på gatorna bakom oss. Vi var återigen på väg till vårt hem i de kenyanska högländerna i väster, där luften var så mycket friskare att andas.

Baktill i Land Rovern satt Betty, tillsammans med våra båda hundar, Rufus och Merry. Merry var vårt lilla nytillskott i familjen, en tio veckor gammal ljuvlig svart schabradorvalp som vi köpt i Nairobi. Det kändes bra att Rufus, som var drygt ett år, hade fått en liten tjejkompis att rasa runt med. 

Efter en stund på Uhuru Highway, i riktning mot Naivasha, satte jag mig till ro och började koppla av. Vi hade en dryg dagsresa framför oss, och det skulle vara mörkt när vi var framme. Förhoppningsvis skulle inte bilen gå sönder igen.

Jag dåsade till ett tag men vaknade av att Bertil körde in på en stor parkeringsplats. Då kände jag igen mig. Framför oss hade vi ett av världens vackraste scenerier – utsikten över Rift Valley. Vi köpte varsin läsk, rastade Rufus och Merry och njöt av den sköna vinden och den underbara utsikten. Det var svårt att förstå att byarna där nere, på botten av Rift Valley, låg nästan en kilometer lägre. Det var verkligen osannolikt vackert!

Färden fortsatte ner mot botten av Rift Valley. Det blev allt varmare i bilen. I närheten av staden Nakuru stannade vi till och åt, och passade också på att köpa bougainvillea- och jakaranda­plantor på en handelsträdgård längs vägen.

”Här ska vi svänga av”, sa jag plötsligt några timmar senare. Vi hade en liten stund tidigare släppt av Betty i hennes by, eftersom hon skulle börja arbeta hos oss först om en vecka.

Bertil svängde av den stora vägen in på en grusväg. Den svämmade över av promenerande människor, kor, getter, grisar, minibussar och cykeltaxi. Det var ett virrvarr utan like. Det röda dammet virvlade omkring och lade sig som ett täcke över allting. Plötsligt kände vi att vi äntligen kommit tillbaka till det verkliga Afrika.

Vi hade varit på väg hela dagen, och solen skulle snart gå ner. Det var bara femtio mil till Nairobi, men det kändes som flera hundra att döma av hur trötta vi var.

En halvtimme senare svängde vi in på vår lilla byväg. Bertil tryckte gasen i botten, och vi nästan studsade över det otäcka vägpartiet med ravinen, på rätt köl och oskadda.

Efter ytterligare några hundra meter såg vi byns allmänning. Bertil körde in till vänster och stannade bilen. Vi hoppade ur med Rufus i koppel och Merry i famnen och småsprang ett femtiotal meter, så att vi fick se utsikten över vår vackra dal. Äntligen hemma igen!

9. Majsåkern

Nu när våra uppehållstillstånd var godkända för de närmaste två åren, kliade det i fingrarna att få sätta igång med att förverkliga våra drömmar. Vi hade ju faktiskt redan varit i Kenya i ett par månader, och vi längtade efter riktigt arbete. Det var verkligen mycket som skulle göras. Det var fortfarande torrperiod och enstaka torra grässtrån stack upp här och var ur den hårda leran på tomten. Dammet virvlade över den spruckna marken. Vi gick som i en ständig dimma med glasögonen täckta av finkornig lera, och det låg ett fint stoft över alla våra ägodelar.

Hur skulle vi någonsin lyckas förvandla denna dammiga majsåker till ett blomstrande paradis? Tanken verkade hopplös, men vi visste att det gick. Redan när vi anlände till byn efter nyår, planterade våra trädgårdspojkar vildhibiskus utanför vår banda. De stack ner ett antal torra pinnar i jorden och öste på lite vatten ett par gånger i veckan. De pinnarna hade redan, trots torrperioden, utvecklats med gröna blad och röda blomknoppar. Under vår vistelse i Nairobi planterade de också ungefär 250 bananplantor längs båda långsidorna av vår tomt. Både kokbananer och sötbananer. De hade också tagit sig bra, och vissa kunde vi redan skörda.

I duschen hade vi alltid två bananstockar hängande. En med sötbananer som vi åt till frukost, och en med kokbananer som vi kokade eller stekte. Kokbananer smakade faktiskt bättre än den bästa potatis. Bananer växte som ogräs, och de var enkla att plantera. Man grävde bara ner plantan i jorden, gödslade och vattnade. Därefter klarade de sig själva. Efter sex månader var plantorna mellan tre och sex meter höga och bar upp till 25 kilo bananer. När en planta skördades högg man ner den, och sedan kom snabbt ett par systerplantor upp som ersättning. Antalet plantor blev alltså fler och fler.

Vi hade haft en enorm tur och redan på ett tidigt stadium hittat en trädgårdsmästare i närheten. Petrus, som han hette, hade ett brinnande intresse för både blommor och grönsaker och hade ett stort växthus på sin tomt. Han ägnade sig nu helhjärtat åt att hjälpa oss att komma igång. Hos honom hämtade vi hela Land Rover-lass med blommande buskar och träd och med hans hjälp fick vi också tag i fin gödsel.

Dagarna i ända grävdes, såddes och planterades det överallt på vår stora tomt. Den nedre delen av tomten, som sträckte sig ner mot dalbotten och den lilla bäcken, sattes av till grönsaksodling. Vi skulle ha alla slags grönsaker, eftersom vi behövde vara självförsörjande. Här uppe i Western Province, utanför turiststråken, gick det inte att få tag i mycket annat än morötter, tomater, lök och grönkål. I våra frösängar växte därför småplantor av squash, aubergine, paprika, sockerärtor, haricots verts, blomkål, gurka, rödkål, spenat och mangold, tomater och mycket annat. Dessutom satte vi potatis, sötpotatis, casava, jams och majs samt jordnötter. Sockerrören var också redan i jorden.

Solen brände hett, så det var viktigt att skydda småplantorna väl. Vi byggde därför små skydd av pinnar och bananblad över frösängarna. Det var skönt att ha anställda som kunde klättra nerför den branta sluttningen till dalbotten för att hämta det behövliga vattnet till plantorna. Vi insåg dock att vi nog måste hitta en bättre långsiktig lösning på bevattningsproblemet.

Vi själva jobbade verkligen hårt också. Arbetsdagarna började redan vid soluppgången. Jag plockade sten och röjde majsstubb på den inhägnade delen av tomten, medan Bertil snickrade på ett skjul för generatorn. Den skulle förse oss med den el vi behövde och måste skyddas ordentligt. Solen var het redan tidigt på morgonen, och därför blev arbetspassen inte så värst långa. När vi behövde lindring gick vi och satte oss på den skuggiga sittplats vi låtit bygga av stolpar med tak och väggar av bastmattor. Vi behövde inte längre flytta runt hyddan på jakt efter skugga. Det kändes underbart lyxigt!

Så snart våra anställda började sina arbetspass blev det genast mycket stökigare. Vi måste ge instruktioner och följa upp tidigare arbetsuppgifter. Dessutom var vi ständigt iakttagna. Utanför staketet runt den del av vår tomt där lerhyddan låg, stod hela tiden horder med byinvånare, iakttog och skrattade åt oss. Mängder med människor ville dessutom träffa oss. Förevänd­ningarna att besöka oss varierade. Många ville antagligen bara kunna säga att de hälsat på en viting. Andra ville ha jobb hos oss eller få skolavgifterna för sina barn betalda av oss. Man ville ha både det ena och det andra, ty vitingar var ju rika!

Alla dessa besök medförde att vi aldrig fick tid och ro att planera. Därför hade vi infört att våra vakter måste sålla besöken. Det var inte lätt. De kunde inte säga att vi var upptagna eller borta, eftersom de presumtiva besökarna kunde se oss. Det var också viktigt att inte fel personer nekades tillträde. Hövdingen, vicehövdingarna och byäldste fick man inte vägra att träffa.

På sena eftermiddagarna, när dagarbetarna gått hem, njöt vi av solvarma duschar efterföljda av byte till rena shorts och T-shirt. Därefter var det dags att försöka hitta på något att äta. Vi hade nu ätit upp alla konserver vi köpt i Nairobi, och mathållningen var problematisk. För dyra pengar kunde man hitta bacon, smaklös korv och hopplös ost. På grund av torkan var det ont om grönsaker, och fisk fanns bara ibland och då djupfryst. Det enda affärerna i Kakamega sålde verkade vara marmelad, saft, spaghetti, mjöl, olja och matfett. Oxfilén var i alla fall billig, om man lyckades hitta en slaktare som visste vad filé var. De flesta slaktarna skar tyvärr sönder köttet i småbitar. Det var därför rent omöjligt att hitta en stek eller en fin biff. Det var alltså filé eller köttfärs som gällde, och köttfärs var uteslutet för oss, eftersom vår köttkvarn låg i containern som ännu inte anlänt. När vi köpte kött, brukade vi linda in det i papayablad och lägga det i kylskåpet ett dygn för att få det lite mörare. Om vi inte gjorde det, var det oätligt. Detta hade vi lärt oss av mina föräldrar, som tillbringat många år i tropikerna.

På kvällarna satt vi utomhus med ett par fotogenlyktor tända och myste. Nere i dalen kväkte grodorna, och lysmaskar och eldflugor dansade en exotisk balett.  Stjärnhimlen bjöd på miljoner stjärnor, och papayaträdets vita hanblommor spred kvällstid en underbar väldoft.

Vi pratade i det oändliga med varandra. Nu hade vi äntligen tid att göra det. Inga fler diskussioner om datorer eller datasystem, hade vi lovat varandra. Ingen mer kundsupport behövde vi tänka på. Vi var fria från allt det där. Istället skulle vi ägna oss åt oss själva och varandra, planera vår framtid och njuta av livet; och i denna underbara miljö var det verkligen lätt. Ytterligare ett skäl att må gott var att jag inte längre hade några besvär med värkande leder. Jag mådde prima efter att i åratal ha mått uselt.

På en filt på marken bredvid oss låg Rufus med sin lilla väninna Merry. Också de njöt av de sköna kvällarna. Dagtid var det ofta varmt, och då föredrog de att ligga i skuggan eller inne i lerhyddan. När det var svalare, hade de vansinnigt roligt tillsammans och sprang lösa på de cirka femtusen kvadratmeter vi nu inhägnat. På nätterna hade vi bakdörren till lerhyddan öppen så att de kunde gå in och ut som de önskade. 

Eftersom vi gick upp före solen för att kunna uppleva soluppgången, gick vi mestadels till sängs redan vid niotiden. Efter att ha nattat hundarna, krånglade vi oss själva ner i camping­sängarna i vårt kolsvarta och trånga sovrum. Där låg vi en stund och lyssnade på ljuden utifrån. Alldeles i närheten, några meter från vår hydda på andra sidan staketet, hördes ibland ljudet av ett oxspann som plöjde grannens åker inför sådden av majs. Sedan sov vi underbart gott i vår lilla lerhydda under vårt moskitnät.

Ja, det var verkligen ett spartanskt liv vi börjat, men det kändes så rätt! Dagarna och veckorna rann iväg, men vi brydde oss inte om vilken dag det var eller vad klockan var. Vi hade ingen aning om vad som skedde i övriga världen, läste varken tidningar, hörde på radio eller såg på TV. Vi brydde oss faktiskt inte om annat än vad som hände i vår egen by. Inget annat var viktigt.

Från sluttningen på andra sidan dalen hördes glada skratt. Alla var vid denna tid på året ute och hackade upp jorden på sina små åkerlappar. Man måste skynda sig med alla förberedelser. Snart skulle regnen komma, och då måste majsen omgående sås. Det spelade ingen roll hur gammal man var. Alla skulle jobba och svinga sin "jembe" (hacka). De småbarn, som inte orkade lyfta hackan, plockade istället kvistar och annat som gick att elda med och bar hem stora lass på huvudet. Några småpojkar drev hem familjens kor och getter, tyvärr med hugg och slag. Vi hade redan märkt att man inte var snäll mot djur. Många djur var halta. Det var inte konstigt, eftersom de i regel var bundna i ena frambenet. När de skulle gå, släpades de fram i repet och tvingades på så sätt att i princip gå på tre ben.

Byns kvinnor, på väg till eller från friskvattenkällan balanserande vatten­dunkar på huvudena, passerade i en ständig ström. Jag ville se källan och gick ner i köksträdgården för att leta rätt på Johannes. Där hittade jag honom försiktigt vattnande våra småplantor. Det var ganska rart att se honom, en fattig analfabet som inte ens kunde engelska, bry sig så mycket om allting som växte. Varför var han så lat när det gällde sitt eget hem? Varför planterade han inte bananplantor och avokado på sin egen tomt? Dem kunde man ju få gratis och de behövde inte vattnas. Om han gjorde det, skulle han få lite att sälja ochhans dotter skulle få vitaminer.

”Merembe, Johannes!” hälsade jag, när han leende kom mig till mötes. På långsam engelska ställde jag lite frågor till honom. Trots att han svarade ”yes” hela tiden, förstod jag att han inte begrep vad jag menade. Istället försökte jag med kropps- och teckenspråk att få fram mina budskap. Jag kunde se att han var glad och stolt över att allt, trots torkan, växte så det knakade. Det handlade i många fall om grönsaker han aldrig ens sett förut och än mindre smakat. Jag lovade mig själv att han och övriga anställda skulle få lära sig odla dem. De skulle dessutom få frön av mig.

Johannes och jag klättrade nerför branten till den lilla bäcken, nu i torrperioden inte mycket mer än en rännil. Den utgjorde nedre gräns för vår tomt. Han pekade ner i vattnet, tecknade en fisk och skrattade. Jag förstod att det var där han igår, när han hämtade vatten till blommorna, hittat lungfisken - en ungefär 25 cm lång fisk som såg ut som en liten mal.

Att det fanns lungfisk var nog anledningen till att alla tjatade på oss att anlägga en fiskodling här nere, tänkte jag för mig själv. Ja, det fick eventuellt bli ett annat, senare, projekt. Vi hade ju fullt upp för närvarande.

Jag förklarade för Johannes att jag ville se friskvattenkällan, som låg ett hundratal meter från vår tomt. På väg dit, pekade han på ett annat ställe i vattnet och sa något som lät som "pesa". Jag förstod inte vad han menade, och då pekade han på en gul blomma och gjorde vaggande rörelser med händerna. Plötsligt förstod jag vad han ville säga, och jag skrattade av lycka. Jaha, det fanns guld här i bäcken. Vad härligt, guld på vår egen tomt! Det var en härlig känsla. Jag skrattade igen och visade att jag förstått honom.

En samling kvinnor stod vid källan. När vi kom fram tystnade alla och tittade nyfiket på mig. Jag fick vänliga svar på min hälsning på luhya-språket. Alla ville ta i hand och hälsa ordentligt.

Källan var delvis murad, och det vatten som kom ur röret såg rent ut. Jag hade hört att många familjer inte brydde sig om att hämta vatten i källan. Istället tog de vatten från den lilla bäcken. Det vattnet var nersmutsat av både djur och människor. De flesta byborna brydde sig inte heller om att koka vattnet. Det var en av anledningarna till att det fanns så mycket vatten­relaterade sjukdomar på landsbygden. Vi själva kokade givetvis allt dricksvatten, även det från källan.

Jag sa adjö till kvinnorna och gick tillbaka upp i skuggan, för att vila en stund innan Bertil återvände från Kakamega. Benen blev tyngre och tyngre på väg upp till hyddan, och svetten lackade. Dagen var mycket varm, och det blev varmare för var dag. Torrsprickorna i marken var både djupa och breda. Det var nu hungersnöd i östra Kenya, enligt tidningarna, och inget regn fanns i sikte trots att regnperioden borde ha börjat.

 

10. Förbannelsen

För en gångs skull vaknade jag deprimerad och tankfull. Inte ens den vackra soluppgången över åsen på andra sidan dalen kunde få mig på gott humör. Jag rös plötsligt till. Jag kände mig illa till mods över det som hänt föregående dag. Vilken hemsk natt jag haft! Mardrömmar av de mest osannolika slag, om häxor och trollkarlar.

Men det var kanske var så konstigt. När jag kröp ner i sängen igår kväll kände jag förtvivlan, skräck och ilska! Och allt handlade om den otäcke lille mannen Makuso i sin vita "Frälsningsarmé"-uniform.

Makuso var den bybo som visat oss runt i Wuasiva när vi, tillsammans med Timothy, var på jakt efter en tomt och slutligen hittade vår tomt i byn. Senare skrev han till oss och frågade, när han fick hämta den minibuss vi lovat honom. Vi svarade att vi verkligen inte lovat eller ens pratat med honom om en matatu. Vi var inte rika människor, som kunde ge bort så dyra gåvor.

För en vecka sedan dök Makuso upp vid vår grind, ledsagad av ett stort följe, och begärde att få träffa oss. Han fick komma ner till oss vid hyddan men utan hela följet. Vi pratade en stund utan att beröra matatu-frågan. Han var en ganska osympatisk person, och därför kändes det nästan skönt när Rufus lyckades damma ner hans kritvita uniform. 

Igår kom det plötsligt mängder av besökare. Många tittade konstigt på mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade givetvis att allt var bra med mig. Frälsnings­arméns högste lokale chef undrade, efter att också han frågat om min hälsa, om han inte kunde få sätta upp ett lokalkontor på vår tomt. Han och hans soldater kunde sköta grindbevakningen och hålla dagliga bönestunder med oss och våra anställda. Diplomatiskt avböjde vi detta.

Till sist kom också Timothy, vår vän. När även han frågade om min hälsa, bad jag om en förklaring till alla dessa förfrågningar.

”Jo", svarade han, ”tyvärr har Makuso gått till byns medicinman och betalat för att få en förbannelse lagd på dig. Nu går han omkring i trakten och skryter över att du snart ska dö, efter att först ha plågats av en massa svullnader på kroppen. Har du verkligen inga svullnader, Gunilla?”

”Nej!” svarade jag uppbragt, för jag ville absolut inte berätta att jag vaknat med en svullnad i tandköttet som gjorde ont. Då kunde han tro att jag trodde på trolldom.

”Varför vill Makuso ta livet av mig?” undrade jag.

”Makuso är ute efter er tomt", sa Timothy, ”och han har räknat ut att om du dör, kan Bertil gifta sig med en av hans döttrar. Därefter tänker de ta livet av Bertil, och då kan Makuso med familj överta tomten!”

”Men herre Gud!” utbrast Bertil. ”Skulle inte jag ha något att säga till om?”

”Det här känns inte roligt”, fortsatte jag med tårar i ögonen. ”Jag tror visserligen inte på sådant här, men att folk kan vara så elaka tycker jag är hemskt!”

”Även om ni båda inte tror på trolldom", sa Timothy, ”så kommer ni att märka att den är mycket utbredd här, och att människorna kan vara farliga. Man tar vad man kan, även om man måste mörda för att få det. Jag ber er verkligen att aldrig handla mat lokalt här. Köp aldrig mjölk i lösvikt i byn, aldrig bröd åt er själva eller något annat som inte har en obruten förpackning. Det är mycket troligt att man kommer att försöka förgifta er!”

När Timothy lämnat oss, satt vi båda tysta. Vad hade vi gett oss in på? Visserligen hade vi hört otäcka historier om vad folket i byn gjort. En mamma, som fortfarande satt i fängelse, hade hällt fotogen över ett av sina barn och tänt på. Anledningen var att det hungriga barnet hade stulit lite majsgröt strax innan middagsdags. Man förgiftade varandras djur, man förgiftade varandra. Man högg ihjäl varandra. Om det var familjemedlemmar, vänner eller ovänner spelade ingen roll. Folk satt uppe i de illegala spritnästena bland banandungarna och drack "chan´ga" (lokal sprit), och när de fyllnat till satte de igång…

Igår kväll gick vi alltså och la oss mycket illa till mods. Plötsligt kände vi oss inte längre som trygga svenskar.